kzrkrt

Det går inte en dag där någon undrar varför jag är singel. En sån som jag borde inte vara singel. Du är ju snygg.
Svaret de får är ett trött leende och jag vet inte.
När de sedan får veta hur gammal jag är blir det som att nyfikenhet blir till något annat.
Något måste vara fel på henne.
Jag har insett hur länge jag också gått runt och trott att det varit något fel på mig.
Jag som måste ändras. Måste sluta vara så tyst och tråkig.
Sluta vara så allvarlig och kåt på att inte släppa in vem som helst.
Sluta säga ifrån när främlingar tar sig verbala friheter.
Sluta skita i klichéer. I vad man bör göra vid en viss ålder.
Skita i att enbart vara ärlig.
I att bara tända till, vakna upp av de som talar mitt språk.
Utan att ens öppna käften.
Sluta upp med att vägra vara artig. Sluta med att inte le.
Sluta umgås bara med män. Sluta få dem att bli kära. Sluta jävlas med att vara enbart vän med dem. Sluta vara passionerad.
Sluta vara så jävla jobbig. Sluta vara så underbar. Sluta bära herrdofter.
Sluta hålla saker och ting i kontroll. Sluta vara så hemlighetsfull.
Sluta stänga av när jag stöter på blåsta människor.
Sluta vara så jävla intresserad av allt nytt ute i världen.
Skita i att vägra begränsa mig.
Det är dags att jag blir normal och ser mig själv gå från singular till plural.

Det är när jag läser detta som jag åter igen påminns om det jag förstått sedan en tid. Om varför jag är singel.
Jag är för mycket kvinna, jag är för mycket Jag för en stad där män alldeles snart kommer bli ombedda att föda barn.
Det finns inte en chans att jag kommer ändra på mig.
Förstå mig. Det här är inget femalepowertrams men jag älskar faktiskt min person. Att jag är som jag är.
Mitt liv har format mig till den jag är och jag har lärt mig att älska mitt liv. Jag är normalt onormal. Att jag är singel är alltså bara en tillfällighet.
Okej, jag är en hjärtlös idiot också.

Så nu när det är fastställt, så tycker jag fler bör fråga sig varför de inte är singlar och om det också är en tillfällighet?