Plötsligt händer det
Det som inte fick hända. Trodde aldrig det heller.
Men. Vågorna som kom lämnade en fläck som må vara liten men, vad den syns.
Irriterande mycket.
Fan, vad jag hatar detta. Obehaget som slår rot i mitt bröstkorg & tvivlet som cirkulerar i huvudet.
Under detta solvarv vet jag hur jag ska handskas med detta. I denna sömnlösa timme hjälper dessa ord mig att låta bläcket torka i detta mörka, svala rum.
Fläcken ska få vara kvar som en fin påminnelse för vad som kan ske när innebörden äntligen presenterar sig.
Jag måste somna. Tittar ut och ser den förstående månen titta tillbaka. Längtar till en ny underbar dag som väntar med nytt syre.
Och jag tänker vakna med öppna ögon hädanefter. Oavsett varje dags formationer. Och. Fastän den fläcken för alltid vill bo i mitt bröstkorg kommer jag alltid kippa andan efter nytt syre.
För det har jag bestämt. Så jag andas ut.