kzrkrt

Tycker det är så tråkigt när folk känner sig hotade.
Är i en situation där just det inneburit att osäkerhet kommer innebära komplikationer.
De vet inte att jag känner av deras puls. Att de satt huvudet mot dörren för att höra sorlet jag för på andra sidan.
För jag vet. Åh Gud, vad jag vet. Så jag skapar ord och meningar för att underhålla dem.
Och så väljer jag att le.
Vad annat kan man göra?

Problem, oanade händelser och andras tvivel kommer alltid vilja sparka upp yrväder av damm. Och; Hur mycket man än märks av dessa avfarter så är det nog bättre att bara gå vidare. Svepa av sig skiten och gå rakt igenom. Förbi.
Med fler diamanter i ryggsäcken vävda av livet som ligger och skimrar där man går fram.

Inte andas ut min intenstitet. Inte förföra. Inte förgöra i min precision där jag väljer att placera mina händer.
Nej, nog är det bättre att le och se världen le tillbaks.
Skulle nu dammet fastna så är det bara att gömma dem i den knutna näven där man går fram.
Diamanter har ju en fantastisk tendens att skimra så himla fint tillbaks ändå.
Som om de sett något vi ännu inte sett där man går fram, igenom och slutligen förbi.