En del är så efter i loppet att de tror att de leder
Så i går var min sista dag på jobbet. Ett jobb jag gjort jävligt bra och jävligt länge.
Alldeles för länge för att vara sann min natur så det faktum att jag klippt utan att ha något annat i hamn gör att jag börjar känna igen mig själv igen.
För jag är en sån som tar chanser och risker.
Inte en sån där som inte utmanar rädslor och stampar på samma plats.
Orden från andra som jag trodde jag brydde mig om. Som jag trodde brydde sig om mig blev för stora för att knuffa undan.
Nu är jag inte en sån där längre.
Nu är jag som jag brukar vara.
Jag utsätter mig för det jag ännu inte behärskar.
Tilltalas inte av det förutsägbara. Eller de som inte ifrågasätter.
Finns inget mer attraktivt än människor med stake.
Fan. I denna värld är vi inte många kvar.
Men vi finns kvar.
Det har redan presenterats flera alternativ för mig.
Ännu bättre, jag har redan hunnit presentera mig för dem också. Saker och ting löser sig. Alltid.
Skillnaden mellan en sån där som dem och en som jag är däremot att jag ser till att vara lösningen.
En överlevares stolthet har nämligen inga andra alternativ än att äga sin dag.
Och det varenda jävla dag.
Du har tagit ett beslut som känns rätt då kan det inte bli fel. Långt steg mellan tanke och handling,och alltför många människor är för rädda att handla. Att våga utmana är att mogna som person och det min vän är att våga leva. Önskar dig lycka till vad du nu än har i tankarna. Kram.