VOI VOI VOI

Har äntligen landat. Rutin efter rutin har smugit sig in till den här gamla nya personen jag blivit. Gjort mig kvitt idiotiska tankar, sytt ihop de flesta lösa trådarna och tagit flera steg tillbaks. Studerat vad folk haft för sig.
Oj, vad de ränner runt och tisslar och tasslar.
Talar i lånade ord och begår samma misstag som de senare - om det vill sig väl - kommer märka att de begått när de ser sig själva på samma punkt som innan.
När de gjorde mig till syndabocken för det de har i ryggsäcken.
En ryggsäck som i åratal blivit tyngre och tyngre. I tider då varken de eller jag existerade för varandra.
Gjort mig till en symbol av stagnerande när jag bara gjort dem den tjänsten de önskade; när jag lyssnade. 
Men jag är inte ledsen.
Fått något av dem också. Trots allt.
Och. Det finns en sak som räddar dem i min bok.
Jag vet att det egentligen handlar om att de blivit så ensamma, så frusna att de inte längre känner igen värme. Äkta värme.
Då det börjar tina börjar det knaka och när det börjar knaka börjar det göra ont. 
Som glödhet järn mot huden lämnar smärtan ärr och en stank man helst vill glömma.
För en falsk lindring går de således till gårdagens famn eller hittar en annan.
Gömmer sig igen.
Utan någon som helst tanke på att den de omfamnar kanske tror att det är på riktigt.
Allmänt | |
#1 - - Caroline:

Wow, wow, woooow! Det här var magiskt, passionerat -ljuvligt att läsa. Inte bara om personen men orden var det ena knytnävesslaget i solar plexus efter det andra. Perfekt.

#2 - - mh:

Hej Caroline, tack för en fin kommentar. Kram

#3 - - Morgan:

En chans - det är vad jag ger nya bekantskaper nu för tiden. Allt annat är slöseri med tid. Du kan lyssna tills öronen blöder och svara från hjärtat. Engagera dig. Och spär samtidigt ut din essens på vägen till... ingenting.



Om dina insatser inte betyder något eller till och med skadar dig själv - då får det vara tycker jag. Att ta steget utanför mönstret av ensam samvaro; DET är stort. Det är aldrig synd om dem som vill bli lyfta ur det grå töcknet på bekostnad av sina närmaste. De lär sig aldrig.

#4 - - mh:

Morgan: Gillar din kommentar skarpt, för du har så himla rätt.

#5 - - fariahn:

Tumme upp för ditt inlägg - och ytterligare en tumme för Morgans kommentar. Jävligt bra sagt..!

#6 - - mh:

fariahn: WORD...

#7 - - filosofen:



Vilket inlägg. Att klä intryck och känslor som du gör utan att vara direkt elak är inte lätt. Detta berörde och en eloge till dig som förmedlar utan att vilja ha någon favör. Morgan, bra där.

#8 - - mh:

filosofen: tusen tack för de fina orden!

#9 - - Anonym:

- ett fantastiskt inlägg av en fantastisk kvinna!

#10 - - mh:

dajeroma: TACK!

Upp