VOI VOI VOI
Oj, vad de ränner runt och tisslar och tasslar.
Talar i lånade ord och begår samma misstag som de senare - om det vill sig väl - kommer märka att de begått när de ser sig själva på samma punkt som innan.
När de gjorde mig till syndabocken för det de har i ryggsäcken.
En ryggsäck som i åratal blivit tyngre och tyngre. I tider då varken de eller jag existerade för varandra.
Gjort mig till en symbol av stagnerande när jag bara gjort dem den tjänsten de önskade; när jag lyssnade.
Men jag är inte ledsen.
Fått något av dem också. Trots allt.
Och. Det finns en sak som räddar dem i min bok.
Jag vet att det egentligen handlar om att de blivit så ensamma, så frusna att de inte längre känner igen värme. Äkta värme.
Då det börjar tina börjar det knaka och när det börjar knaka börjar det göra ont.
Som glödhet järn mot huden lämnar smärtan ärr och en stank man helst vill glömma.
För en falsk lindring går de således till gårdagens famn eller hittar en annan.
Gömmer sig igen.
Utan någon som helst tanke på att den de omfamnar kanske tror att det är på riktigt.
Wow, wow, woooow! Det här var magiskt, passionerat -ljuvligt att läsa. Inte bara om personen men orden var det ena knytnävesslaget i solar plexus efter det andra. Perfekt.