ENJOY THE SILENCE
Det är det enda jag kan tänka på. För varje fråga, som även är ofantligt onödiga, så känner jag hur jag kvävs. Jag kan bokstavligen inte andas.
Jag vet varför.
Jag tål inte nyfikna människor. Det är en grej att vara nyfiken på världen och insupa nya saker. Att man vill lära sig något nytt. Men nyfikenhet som går ut på att rota i saker som inte berör dem är nog bland det mest oattraktiva som finns enligt mig. Speciellt när jag inte ens bjudit in dem.
Jag har även ett arbete som är extremt socialt och kräver att man tar kontakt med hundratals människor varje dag. Så man urholkas förr eller senare. Tänk dig själv att varje dag ta kontakt med vad som faktiskt är främlingar. Hur intressant och givande det än är så tär det på en. För man ger så mycket av sig själv.
Och hur noga jag än är med att skilja jobb och privatliv så orkar jag inte alltid med folk när jag återgår till det privata. När jag slutat jobbet så finns det en aningens trött mh kvar som inte klarar av fler intryck.
Jag sörjer detta. För det blir bara mer och mer påtagligt.
Finns inget som får mig att känna mig mer tragisk som när jag inte ens kan räcka fram handen för att säga hej. Istället står jag där som ett fån och hoppas på att "de" talar klart snart så att jag och mitt sällskap kan dra dit vi skulle innan de "störde".
När jag ändå ska lära känna nya människor så föredrar jag att sitta själv med dem först. Tills jag känner dem. För skulle jag sitta ute i en social miljö så stelnar jag till. Det tar för mycket energi att supa in allt runt omkring samtidigt som jag ska fokusera på någon "ny". Tystnad i samförstånd och en varm famn räcker för mig - just nu. I dessa dagar så är det nog det enda jag vill och kan ta in.
Min sinnesro ligger i tanken att man inte behöver säga ett knyst för att göra sig hörd.
Men även i att jag alldeles strax ska be honom hålla käften.
Att inte göra någonting tillsammans - och samtidigt vara ok med det - är fan det viktigaste testet av alla