kzrkrt

foto: mh

När jag är på väg till gymmet som ligger några bekväma minuter ifrån det jag kallar hemma så tar jag alltid min vanliga runda. 
Genom skogen som varje morgon lovar mig att våren snart är här.
Älskar hur det knakar till för varje steg. Steg som utsöndrar nya men egentligen ack så gamla dofter.
Tankar på att pollen snart kommer göra sitt bästa för att fördärva allt för mig och fler medsystrar och bröder existerar inte.
Inte när jag sedan kommer in på skolgården till min gamla skola iallafall.
Där jag vanligtvis bara går rakt fram som man gör när man ska gå igenom ett ödsligt område så var det denna morgon något annorlunda.
Där. På skolgården som snart skulle väckas till liv av morgontrötta ben och högljudda rop stod en pojke.
Med slarviga kläder på och en alltför stor ryggsäck. Själv. 
En timme innan skolans dörrar skulle öppna.
Jag hälsade när min blick mötte hans flackande, trötta blick som snabbt gick tillbaka till att studera vad hans egna fötter trampade på. Fick inget svar.
Han fortsatte titta ner.
Mina snabba kliv förvandlades till allt tyngre sådana för varje steg ifrån honom.
När jag kom till att öppna dörren till gymmet så vände jag mig om snabbt igen. 
Studerade pojken och gick in. Tyckte så synd honom.
Jag visste varför han stod där.
För jag har varit den där pojken som stått där själv.
Minst en timme före alla andra.