OM JAG FÅR SÄGA MITT
Jag märks och syns och med ett par ord riktade signerad sätter jag mig ner.
De pratar om en tjej som tror sig bra mycket snyggare än vad hon är. Och det går ut på hennes nära och kära.
Som många gånger förr vill de veta vad jag tycker och tänker.
Något stressad men med övertygelsen att det sparar mig mer tid att svara än att be dem hålla mig utanför håller jag med.
"Den där tjejen ska nog inte fokusera så mycket på att hon skulle vara snyggare än de flesta."
Ingen borde göra det.
Det viktigaste här i livet är inte att vara snyggast och då skönhet ligger i betraktarens ögon så kryllar denna värld av skönhetsmissar och sexhunkar.
"Att hänföra någon med sin utstrålning, charm, hjärta och personlighet slår i slutändan de flesta skal. Skal som krackelerar förr eller senare."
Mitt svar faller väl hos dem och när de avslutar ämnet med ord om att den där tjejen minsann tar för sig rejält kände jag att de nu släpper iväg mig. Så fel, så fel.
Istället blir jag uppmanad att bli mer som den där tjejen. Jag ska lära mig av henne. Ta för mig, tycka jag är snyggast och se till att få min uppmärksamhet vilja igenom. Inte vara så kräsen och inte så avig mot en del aspekter från min kultur.
Jag förstår var allt det här kommer ifrån.
För de flesta från min kultur är det något av ett misslyckande att vara ogift. Speciellt i min ålder. Och om jag några minuter tidigare var effektiv genom att delta förstod jag att det omvända gällde nu.
Jag smålog och gick iväg med det de hade sagt kvar i huvudet. Det här har jag liksom hört flera gånger förut.
Hur kan de som känt mig hela mitt liv veta och förstå så lite om vem jag är?
Jag tänker aldrig sluta vara jag.
Är det något jag förstått på sistonde är att det är mitt jävla ursäktande för det som ändå gör mig till den jag är som skapat problem för mig.
Jag är inte en vanlig grå mus. Jag är inte en flat jävla linje. I min värld är det upp och ner. Jag älskar att ge och hör och häpna, blir lite konfunderad när jag inte får lika mycket tillbaks.
Gör jag fel så står jag mitt kast. Gillar jag någon så visar jag det. Saknar jag någon så säger jag det. Tycker jag om någon så försvinner det inte på en dag. Slutar en kille höra av sig så vågar jag förstå att han inte är intresserad. Jag tvingar inte min vilja igenom.
Det där med spel har jag aldrig sysslat med. Inte ens i tonåren.
Jag är ute efter äkta vara.
En man som vågar ta konfrontationer. Som vet att bara jag får lite stöd själv kommer få det i tusenfald tillbaks. Som vet att jag bara kommer ha ögon för Honom. Som vågar skita i spel. Som förstår att mitt val i att visa mig svag, mjuk och krank inte bara hedrar honom utan gör mig till en sjukt stark person. Vet ni hur svårt det är att hela tiden göra saker man är rädd för?
Jag är helt enkelt ute efter någon som vågar vara ett undantag i en värld där de flesta polerat sin yta så till den grad att de glömt bort att de stinker.
Inifrån ut.
Bra mh. Söker man, så hittar man. Du kan säga att du är som Maradona när han bad alla journalister suga av honom för några månader sedan. Jag är antingen svart eller vit, sa han. Aldrig grå.