kzrkrt

"Kom och känn hur hårt min kjol knölat sig. Kom."
Närmar mig min gamla trogna kollega och låter min hand ledas längs med hennes kontur och höft. Och känner något.
"Mmm."
Det var det enda jag hörde mig själv säga.
Förstår inte hur snabbt en knöl kan födas och växa sig starkare inombords.
Hur den på två tre sekunder kan ta över allt och lämna mig svimfärdig med ett för henne ömmande hjärta.
Det var inget ihopskrynklat kjoltyg jag hade känt.
Det var en del av hennes höftben som stack ut ur hennes urmejslade kropp anno +70.
Som en kota stack det ut något där.
Jag betraktade denna dam med glansiga ögon när hon gick iväg med ett snett höftben. Som stelare än någonsin förr dirigerade sina två pinnsmala ben. Hur ont har inte hon? 
Varje dag dyker hon upp, elegant som få i sina kläder och högklackade skor.
Golvet som nu tvingat på mig sneakers istället för skyhöga klackar har inte ett skit mot henne.
Inte en enda gång har jag hört henne klaga. Någonsin.

Ensam i dessa dagar är det här jobbet det enda hon har kvar. Hennes livselixir.
Hur vackert eller stort det än må vara med hennes aldrig sinande behov av mening, värde och stolthet.
Hur mycket jag än håller henne kär för att hon vägrar ge upp, så är hennes tappra försök ändock de mest ledsamma jag skådat.