DAGENS I-LANDSPROBLEM
När vi var på väg att köpa nödvändigheter så gjorde jag det jag alltid gör. Speglar mig i varenda möjliga yta som lockar fram min kontur. Och så kommer gnället.
Vet inte om det är att jag varit hemma i en vecka och varit sjuk som gör att jag spär på.
Men jag gillar inte det jag ser till hundra procent ännu.
Min lillebrorsa fick säga till mig.
"Istället för att fokusera på att du kan göra mer så ska du vara glad åt det du faktiskt åstadkommit". Som han har rätt, men...
Det var liksom väntat att jag skulle fortsätta på stranden idag om hur jag måste forma min kropp. Och fick samma respons som tidigare av lillebror.
"Lägg ner mh, det du gjort hittills är grymt".
Jag vet att han har rätt men jag kan inte sluta tänka på att jag måste uppnå bättre resultat.
Det är sån här jag är. Jag kan inte bara kan njuta över det jag redan åstadskommit.
Inte när jag har jobb kvar att uträtta.
Det är en välsignelse men även en förbannelse att vara som jag.
Istället för att ta till mig komplimangen brorsans vän blygt meddelade idag via brorsan så satt jag och drömde mig bort.
Tänkte på dagar då jag skulle ha min perfekta kropp och om jag ens skulle vara nöjd då.
För att sedan vakna upp abrupt för att lillebror stänkt iskallt vatten över mig.
Helt klart rätt åt mig.
Jag tror att din bror har rätt.
Oavsett vilket, fokusera mindre på resultat, mer på att älska rutinen. Samtidigt; små steg framåt. Hela tiden. Helt plötsligt är man där.
Och står inför det fantastiska valet att bibehålla eller bygga vidare. I någon riktning.
(Fortsätter på den inslagna vägen. Universella sanningar. Ber om ursäkt.)