EN RUBRIK
Vad gör jag? Jag gör exakt det och hennes skrattande tårar var ett faktum.
Sedan begav vi oss till Story. Kvällen till ära spelade min vän och skulle göra det förbannat bra.
När vinet var uppdrucket kände jag mig sugen på Whiskey Sour. Beställde in två sådana, vi skålade och skrattade vidare.
Helt plötsligt börjar en kille prata med mig. Han har stått bakom mig och visar sig vara vän med min vän. Vi börjar prata jobb och hur man ska agera om man har en arbetsledande tjänst. Samtalet rullar på och jag öser på frågor min vana trogen.
Från ingenstans lutar sig min väninna över och säger: Visa inte att du är smart helt och hållet.
Jag tänkte inte så mycket på vad hon sa där och då mer än att jag bjöd in henne i diskussionen i stället. Men i dag tänker jag på det. Jag vet vad hon menade, men varför ska det vara så? Har ju hört det hundratusentals gånger att man som tjej inte ska visa sig allt för skarp, vitsig eller stå på sig för att det skrämmer iväg killar.
Va!?
Varför ska jag eller någon annan för den delen behöva anpassa sig? Är det inte bättre att vara sig själv?
Om man nu måste vara någon annan varför ska det behöva ske på bekostnad på intelligens? Och! Varför utgår man från att man vill ha en som inte uppfattar en som allt för smart?
Jag är medveten om att ord i det här samhället i mångt och mycket tappat sitt värde men betyder det att man måste rida på samma våg?
Och bara för att det gått ännu längre och de flesta inte längre förväntar sig att folk ska hålla sitt ord så betyder det väl inte att alla givit upp? Tänk att det gått så långt att man undviker att konfrontera en lögnare, jag har varit likadan, men om jag hädanefter tänker säga till om någon inte håller det de lovat?
Är jag för på då? Bara för att jag är kvinna?
Har ingen tänkt på att jag kanske anser att jag förtjänar att beblanda mig med ärliga, rakryggade människor?
Det skrämmande är att de flesta håller på så här, speciellt tjejer. Dividerar, adderar och subtraherar sina personligheter beroende på vem det är som visar intresse. Man kan lätt tro att jag vill rubba på det vi kallar anpassning, men det är inte det jag tänker på. Jag undrar bara varför att vara lite mer sig själv skrämmer de flesta?
Jämnställdhet i all ära, men jag har förstått att de flesta killarna gillar att jaga, kan det inte ha att göra med att nästan allt blivit för tillgängligt? Vill inte tillbaks till stenåldern, men varför inte testa att se nyktert på de grundläggande impulserna som är drivkraften i människans historia?
Fördummningen av detta samhälle har pågått allt för länge. Ifrågasättandet når bara det som sticker ut. Aldrig det som stryker en medhårs. Det är bland det farligaste som finns. Att släppa på den kontrollen kan bara innebära katastrof. Och när jag tänker på den stora massan så är det tydligt hur de som sitter lite högre upp har konstruerat det hela.
Jag ifrågasätter nämligen liberaliseringen av mycket här och jag ser med ve och fasa att samma utveckling håller på att ske där jag har mina rötter.
Frihet är inte bara att supa sig lycklig, vara konstant tillgänglig eller anpassa sig efter det som är politiskt korrekt.
Det är att våga vara sig själv oavsett samhällsklimat, situation och person.
Men visst. Jag kan ju ha fel så gå och köp tidningen som lovar dig guld och gröna skogar på tre dagar bara du gör avkall på hjärta och hjärna. Vi är i ett fritt land trots allt.
Ah, älskar slutet. Mkt, mkt bra!