kzrkrt

foto: mh

Släkten är värst heter det.
Visst kan det vara så. Oftast är det så nu när jag tänker efter.
Så många viljor som anser sig ha rätten att tycka till om vad varje familjemedlem har för sig.
Och alla vi som är födda in i två kulturer vet säkerligen hur det är att gång på gång förklara varför man tycker si eller tycker så. Jag vet det iallafall.
Det optimala vore om man tog det bästa av två världar.
Men här kommer kruxet.
Det du själv tycker är det bästa av två världar kanske är helt oacceptabelt för någon annan.
Blod må vara tjockare än vatten, men vatten smakar fan bättre ibland.
Ibland är det svårt att ha för mycket att välja mellan. Lika svårt som det är att inte ha något att välja på till och med.
Det är fascinerande hur människor fortfarande kan betyda så mycket för en fastän de eventuellt bär samma åsikt som en random idiot.
Där man i en situation drar linjen knivskarpt så är man i den andra lika otydlig som en politiker på crack.
Och det bara för att man är släkt?
Man kan ju inte heller välja sin familj, de människor som står en närmast. Man föds in i något som skapats före en. Du kan ha fått en nitlott eller försetts med en guldsked from the get go.
Fått en startplats som du inte alls kunnat påverka.
Den startplatsen kanske ligger till grund för de dåliga val du gör längre fram. Ännu bättre, de bra val du gör.
Och hur många är det inte som dras eller välsignats med samma saker som familjen står för? Psykiska besvär, drog- och spelmissbruk blommar ut lika stort som rikedom, intelligens och värme när det gäller familjens arvslott i DNA-world.

Hur underbart det också kan vara med familj så är det faktiskt skrämmande hur mycket de kan påverka en under livets gång. Bara genom att vara dem de är.
Man har tur om man har en stödjande familj som vill en väl vilken väg man än tar.
Tänk om det hade varit tvärtom? Att från dag ett och framåt stå på minus.
Att den som borde stå dig närmast sett till det.
Och då har jag inte ens gått in på de som inte har en familj.
Hemsk tanke. Men en välkommen sådan.
Det är trots allt den som påminner oss hur saker och ting inte borde vara.
Den kanske ökar hungern efter en ny familj av vänner och partners.
Och det är också den tanken som borde få en att känna tacksamhet över sin familj.

Det kan liknas vid bilden här uppe. För när man kan förmå sig att se det som en kedja där allt sitter ihop, så kommer man också förstå att det är ur våra likheter men framförallt olikheter vi karvas ur och blir dem vi blir. Oavsett vem man brås på.