kzrkrt

Måste man göra karriär? Måste jag göra det?

Den frågan har cirkulerat väldigt ivrigt på sistonde.
Har alltid haft lätt för att lära mig och det här med avancemang har aldrig varit ett problem.
Faktum är att jag befodrades i ett av världens största företag. Man sa att framtiden för mig såg ljus ut. Och fan vad jag hade förtjänat det!
Men livet kom emellan. Samma dag och några timmar tidigare innan jag skulle få veta att mitt ansvarsområde och plånbok skulle öka hade jag skjutsat honom. Dit.
Han skulle aldrig komma hem igen.
Så det var med ett trött leende jag mottog de goda nyheterna.
Jag ville ju det här! Där och då i alla fall.

Sedan hamnade jag i ett limbo. Där det endast räckte för mig att springa in i rummet, se att han andades för att vilja sticka iväg till jobbet för att väl där åka tillbaks för att försäkra mig att han verkligen mådde bra.
Jag kanske inte förstod det då. Irritationen var för stor antar jag, men det var helt enkelt inte meningen att jag skulle avancera på det sättet. Trots att jag fick fina utmärkelser och härliga priser.
Tiden var inte mogen.

Och den är nog inte det ännu. Det här med karriär och att bli någon är ett tänk som känns allt mer främmande. Jag älskar pengar men livet desto mer. Vet att jag kan avancera om jag gör det till mitt mål.
Men det enda målet jag har i sikte är att fortsätta leva i ögonblick.
Lyssna till magisk musik som får en att hamna uppe i de blå.
Möta främlingar som bär på budskap.
Möta deras blickar över hav av kaos. Väva in en del av dem i mitt liv.
Njuta av tidiga krispiga mornar i ensamhet. Sitta uppe med månen i djupa samtal som doftar vin. 
Vara nersjunken i favoritfåtöljen och betagen av världen av böcker. Eller njuta av när en själ får tiden att stå stilla när dennes hand flätas in i min. Uttrycka mig i konsten.
Vårda kärleken och en aldrig sinande nyfikenhet.
Leva ut den jag är... på riktigt.

Christian Kjellvander – Blue tit/red kite